En hypokondrikers fantastiska födelsedag

Jag har alltid älskat födelsedagar. Mina egna är ju speciellt roliga. Just den här födelsedagen hade jag bokat in en läkartid otroligt alldeles för tidigt för att vara på en födelsedag där man är helt ledig. Känns ju inte som att det var världens smartaste beslut att ta en sån tid just på sin födelsedag. Men nu är det så att jag är en gnutta (*harkel*) hypokondrisk och har haft en konstant huvudvärk i en månads tid. Under en månad med en ständig huvudvärk hinner man som hypokondriker bygga upp en viss oro för vad denna huvudvärk kan bero på? Speciellt om man vanligtvis aldrig någonsin har huvudvärk. Så tidigt på fredagsmorgonen puttrade jag och Gustav in med bilen till Helsingborg, eftersom min läkare befinner sig i just Helsingborg.

Grejen med mig och min skräck för sjukdomar är att så fort jag kommer till en läkare försöker jag göra allt för att dölja att jag har denna skräck. Antagligen för att det är lite pinsamt, plus att jag vet att läkare fått smått psykbryt på personer som jag som kommer in och tar upp deras värdefulla tid. "Näe, men det här är säääkert ingenting. Jag tänkte bara att man kunde kolla upp det för att man vet ju aldrig. Men det är säkert bara en småsak! Men man vill ju inte gå runt med huvudvärk hela tiden. Det är bara det..." säger jag och försöker låtsats som att jag inte alls har tänkt på alla möjliga dödliga sjukdomar som nästan börjar gränsa till att det kanske är någon ovanlig tropisk parasit som tagit sig in i mitt huvud. Till en början verkar han köpa mitt fejkade beteende av att vara en fullt normal person och säger med en lätt allvarlig men ändå nyfiken ton att han vill ta en del tester på mig. Sådana där tester man inte gjort sen man var liten. Andas hastigt, andas normalt, lyssna här och där. Lysa i ögonen, peta med pinne i halsen så man nästan börjar hulka lite. Knacka på knäet, knacka på armen. Peta med liten vass sticka på ens kropp när man blundar, blodtryck etc. Men ju fler tester han gör desto mer märker jag att han nog har börjat genomskåda mig. Han tar av sig sitt stetoskop, suckar och sätter sig ner framför mig, "Jag kan bara säga såhär, att Cancer eller något annat liknande hemskt är det inte". Och jag har verkligen inte nämnt någon rädsla för läskiga sjukdomar överhuvudtaget. Han ber mig att gå till en optiker för att det kanske kan vara synen det är nåt fel på. Och sen skriver han ut ett recept på en sort lite starkare smärtlindrare mest att för att det ska kännas som att det hände någonting på det där besöket, känns det som.

Glad för att få ha fått höra att det inte var någon fara med mig, något som hela min familj och umgängeskrets försökt få mig att förstå i en månad, så gick jag och Gustav och åt frukost. Det fick bli Espresso House på Kullagatan, ett av de få ställen som hade öppet nio på morgonen. Allt var väldigt lugnt och stilla, och det satt mest ungdomar som pratade om helgens kommande händelser över en latte där. Jag och Gustav samlade lite vuxenpoäng i smyg då vi undrade vad alla gjorde på espresso house istället för att vara i skolan. Efter att ha ätit upp min bagel och smuttade vidare på min ljumna latte kom jag på att vi faktiskt hade hela dagen fri, utan någon inplanerat mer än att det var min födelsedag! Hade sett något reklam längs med E6:an om en "trädgårdsfest" på Sofiero som satte igång just denna dag. Vi bestämde oss för att det kunde vara trevligt att sticka dit och kolla in vad det var!

Vi anlände tio minuter i tio och såg en kö som ringlade sig

utanför portarna. Inte riktigt vad jag hade förberett mig på.

Så där stod jag och Gustav och köade för att få komma in

på denna trädgårdsfest tillsammans med en miljon pensionärer.

Det äldre paret som stod framför oss i kön som höll ett stadigt

tag om varandra.

Försökte charma tjejen i kassan genom att påpeka att

jag fyllde år denna dag och att man kanske kommer

in gratis då. Och som mycket väntat var det inte möjligt.

Väl inne i trädgårdarna såg jag bl.a en hund med dreads.

Tycker faktiskt det är väldigt fint på Sofiero.

Är där väldigt sällan.

En liten päronallé

Vi blev förvånade när vi såg hur mycket som blommade.

Trodde att det på något sätt var klart med allt sånt för i år.

Försökte smyga på Gustav bakom en häck.

Gustav hittade Björnbär. Hoppas vi

i alla fall att det var..

Vi gick in i en byggnad där det var en fin keramikutställning

av en kvinna som heter Agneta Spångberg.

Gick vidare runt i trädgårdarna.

Det simmade några fiskar mitt inne bland några buskar.

Det fanns en stort svart och lite hemlig låda där man kunde gå in och

titta på växter.

Fina och konstiga pumpor.

Sen stack vi tillbaka till Ängelholm och tog med oss Titus ut på en

längre promenad i det sköna vädret. Satte oss en stund nere vid

ån på en bänk och iakttog en skolklass med 12-åringar som parkerade

sina kanoter precis framför oss. Vi satt och pekade ut alla stereotyper i

klassen så som sportknuttarna, ordentliga nördarna, gympa-tjejerna,

adhd-killen osv. Sen var det dags att bege oss till mamma och pappa

för att bli firad av familjen.

Linn hade gjort sin absolut mest fantastiska morotskaka.

Den är helt utan överdrift bäst i världen.

Och mamma hade gjort den jättejättegoda jordgubbstårtan!

Sen öppnade vi skumpan och jag blev överöst med så många och så

fantastiska presenter att jag nästan skämdes lite.

Mamma och mormor.

Vi satt ute i solen och konstaterade att tårta och kaffe är

en helt klockren kombination.

Bebisar och hundar överallt kändes det som, fast

på ett bra sätt, och fastän det bara var en bebis och två hundar.

Det var nästan lite för bra för att vara sant att solen

sken så varmt och fint hela dagen

Djurvännen Hedda upptäckte en padda i poolen och kom

snabbt till undsättning.

Söta Gustavs mamma kom förbi en stund och grattade innan hon

var tvungen att gå igen. Och sen kom Emma, Anna och Cecilia.

Just på den här bilden konstaterar både jag och Cecilia att Emma

så ofta på bilder pekar rakt mot kameran. Något som Emma

själv tycker är lite lustigt och kan skratta åt, och något som Cecilia

med sitt finger till höger i bilden försöker efterlikna.

Linn och Vilgot

Sen kom pappa ut med något vilt i blicken och tyckte att vi skulle

skjuta salut med den lilla kanonen innan det var dags för middag.

Vi ungdomar samlades ihop medan mamma var inne med hundar

och Vilgot i huset.

Stubinen tändes..

Stubinen hade nästan brunnit klart..

Booom!

En väldigt glad, skjutgalen pappa

Mamma ropade att förätten var klar och hundarna samlades

direkt vid bordet i hopp om att något skulle falla till marken.

Det blev en helt fantastisk middag, och lagom till att huvudrätten var

uppäten gav Gustav ifrån sig ett ansiktsuttryck som såg ut att tillhöra

någon man inte vill träffa i en mörk gränd.

Suss slutade jobba och kom förbi.

Tanken var egentligen att vi skulle stuckit vidare ut på en öl. Men vi fastnade med Annas finaste pannkakstårta, en kladdkaka och Madeira och satt och päste smått illamående ute på terassen till en massa intressanta diskussioner istället. Förutom att det var en del folk vi självklart hade önskat att de kunde vara med den här kvällen (ska bättra mig och inte höra av mig 1,5 dag i förväg nästa gång), så kunde inte den här dagen och kvällen varit mycket bättre än så här. Tack så hemskt mycket!