Har levt ett mycket osunt liv den senaste tiden, på alla sätt och vis. Och det enda som kunde få mig att fatta det var nog egentligen den här extrema halsinfektionen jag har haft. Så märkligt nog måste jag nog säga att den har bidragit till något väldigt bra; Jag har fått tid att tänka. Något som jag inte har gjort överhuvudtaget de senaste månaderna vad jag har förstått. Men allt kommer ikapp en förr eller senare, och det har jag alltid varit medveten om.


Fick för mig ett tag att jag inte visste vem jag var. Så jag testade att vara någon som jag trodde att jag var. Där hade jag helt fel. Faktum är att jag alltid vetat vem jag är. Dock tror jag att vi alla kan tvivla ibland, och jag antar att det är okej. Har kommit fram till att det som för en framåt inte är någon jakt på vem du är som person, utan den du önskar att vara. Inte bara acceptera någon slags bild av dig själv och bortförklara kassa händelser med att "det är bara sån jag är". Är man mottaglig för det så utvecklas man som människa hela tiden. Och då förhoppningsvis till det bättre. De som lever rätt är medvetna om att misstag kommer ske, att fel kommer göras. Men att när det väl sker ett fel tar man lärdom av det och viljan att bli en bättre människa tar över.


Jag vill vara en bra människa. Jag vill ta hand om mig och min hälsa. Jag vill vara snäll och givmild mot min omgivning. Och främst vill jag göra allt för att hålla de jag älskar så nära mig det bara går. För det som smärtar mer än något annat är att känna hur den man älskar sipprar genom fingrarna på en utan hejd. Och känna att inga ord kan förklara vad du känner. För det spelar ändå ingen roll. Den du så desperat försöker nå fram till har gett upp hoppet om dig. Du har vaknat upp för sent och tåget du ville gå på har redan gått för länge sedan. 


De val du står framför nu är att antingen att invänta ett nytt tåg som kan ta dig precis var som helst. Eller så kan du förbereda dig på en lång färd till fots och på egen hand försöka hitta dit tåget du missade begav sig.


Just nu sitter jag nog bara själv på en bänk på perrongen och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Det enda jag vet är att vandrarkängorna i handen känns väldigt lockande att ta på.




Till ett litet djur