Söderut

Inte för att det riktigt känns av än, pga av allt regn och gråväder, men nu är vi faktiskt rätt bra mycket mer söderut än var vi var innan.

Igår körde vi mestadels på Route 101 raka vägen söderut. Men när den började gå mer inåt landet bestämde vi oss för att ta "en liten avstickare" ut mot havet igen så att vi kunde köra längs med kusten och hitta ett ställe att övernatta på där. Tips: Ser man en skylt i början av vägen där det står "Winding roads next 22 miles" bör man vända om. Speciellt när det börjar skymma. Jag och Gustav hamnade på en otroligt öde, smal väg mitt inne i djupaste redwood-skogar som var något av det slingrigaste vi varit med om. Det var dimmigt och vi mötte inte en annan bil mer än kanske en gång i kvarten. Och inte mer än tre gånger dök det upp tecken på civilisation under den här fruktansvärt långa vägen. De skruttiga husen och sönderrostade bilarna man då fick se var som tagna ur "Deliverance" och fick bara Gustav att trycka på gasen en aning mer. När vi då äntligen kom fram till kusten blev vi otroligt lättade när vi kunde skymta ett litet samhälle i mörkret och den tjocka dimman, och mitt i det fanns ett litet motell. Jag förstod inte riktigt varför, men jag kunde inte släppa den kusliga känslan som jag, och även Gustav, haft inne i skogen. Det lilla samhället vi hamnat i kändes otroligt övergivet. Gamla fallfärdiga, vindpinade hus, och inte en människa syntes till. Men jag försökte skaka av mig känslan med förklaringen att det var mörkt, blåsigt och ruggigt, så man såg ju inte riktigt hur det såg ut. Och folk ger sig ju ändå inte ut i det vädret.

Vi bestämde oss för att kolla in motellet för att klockan var rätt mycket, plus nog det mest väsentliga (som både jag och Gustav hade upptäckt inne i skogen, men som ingen av oss hade vågat säga något om). Bensinen hade snart närmat sig det sista, nervpirrande, röda strecket.

Huset, som själva motellet låg i, såg ut att vara ett väldigt gulligt hus. Tror det var rosa med lite knutar här och där. Dock väldigt slitet, och det låg precis vid klippan ner mot havet. Men det enda jag egentligen hann se av stället var när Gustav svängde in och skulle parkera framför det.

Jag ser klart och tydligt in genom fönstret och visst ser jag några där inne. Jo men visst är det folk där! Ett tecken på lite liv och rörelse. I ett rum överbelamrat av prydnadssaker och en liten tv-apparat ser jag en gammal, spenslig man sitta med krum rygg iklädd en sliten gammal skjorta, truckerkeps och håliga byxor. Bredvid honom står en stor, bastant dam med lång svart klänning, pärlhalsband och en överprålig hatt med fjädrar och hela konkarongen. Båda vänder sig mot fönstret och tittar intensivt och fascinerat ut mot vår bil och jag hinner bara få en stark magkänsla; Överdos av weirdness.

Tro mig, hade det här varit mitt på dagen hade jag gladeligen gått in, sagt hej till de båda och tagit mig en titt på vad det här märkliga stället hade att erbjuda. Men att se den här smutsiga, skruttiga gamla mannen jämte den voluminösa, korthåriga damen uppklädd till tänderna mitt ute i ingenstans i en mörk, övergiven, dimmig by gjorde bara att min instinkt skrek NEJ! Gustav la i backen, vände om och brände vidare raka vägen söderut. Nu var det bara att hoppas på att en jävla bensinmack dök upp.